Nu är det det där igen. Det där med att försöka plugga när det finns annat som pockar på ens uppmärksamhet. Sitter med rapportskrivningen och lockas mycket hellre av att lyssna extra mycket på First Aid Kit och fundera över hur jag ska möblera nya lägenheten. Ja, nya lägenheten! Varför jag inte själv lagt ut en annons på Blocket tidigare är för mig en stor gåta. Efter bara några timmar fick jag napp och nu en liten vecka senare är allt klappat och klart. Så gott som i alla fall. Från och med måndag är det nog helt paketerat och jag står med nya nycklar i handen. Såklart med blandade känslor. Underbart att äntligen ha något helt förstahands-eget att fixa som man vill, men ovant att inte ha A så nära som man vant sig vid. Men i längden är det till det bättre och i peppen fönstershoppar jag på nätet och suktar efter en särskild bäddsoffa. Håller tummar och tår för att den ska rymmas så att syster och bästis kan sova gott när de hälsar på. Men just ja! Det var ju en rapport jag skulle skriva. Äsch.

Häromdagen var det ett år sedan. Ett år sedan det började kännas extra fint. Så vi gjorde sådana där typexemplariska saker. Fast på vårt vis. Italienskt resturangbesök med laxpasta där en portion hade kunnat mätta två personer. Och så besök på biograf med den senaste stumfilmen - The Artist. Underbar melodram där de tagit till vara all trettiotalig stjärnstatus. Jean Dujardin med fimstjärne-smilet och Bérénice Bejo med den obligatoriska mouchen. Övergången till ljudfilm och steppen. Steppen, ja. Jag vill så gärna lära mig! Helst för ett år sedan.

Första dagen på det som jag längtat efter sedan kursstart i höstas - praktiken! Fem veckor på Månteatern ska avverkas och det känns som att det kommer att gå med ljusets hastighet. Redan efter en timme kände jag att jag hamnat rätt och kanske kommer jag att måsta tvinga mig själv därifrån efter sista dagen. Dagen har också fått mig att få tillbaka mitt målarsug. Hur ska jag kunna koncentrera mig på rapportskrivning om jag bara har färgpennor i skallen?

Och hela dagen har jag väntat på ett samtal som inte kommit. Ett samtal som är väldigt betydelsefullt för de kommande dagarna, om det ger ett positivt besked. Jag får hålla tummarna för morgondagen istället.

Det jag älskar med amatörteatern är den underbara glädjen. Glädjen som lyser rakt igenom när skådespelarna står på scen. Hur de älskar det de håller på med. En känsla som jag i alla högsta grad kan känna igen mig i. I fredags spelade Teater Trots sin föreställning Bikupan på Lilla Teatern och jag gick därifrån överlycklig. Det var en föreställning som var rakt igenom vacker och det mycket beroende på spelglädjen hos dessa skådespelare som "spelar teater TROTS att de nått mogen ålder, kanske just TROTS det". Denna frigrupp består av ett gäng damer, vilka alla är över 60-strecket (den äldsta på åttiosju år) och med sådant jäkla anamma att man påminns om varför amatörteater är så fruktansvärt viktigt. Livsglädjen fyllde hela teatern och man kan bara hoppas att man också kan springa sådär snabbt när man är åttiosju.

Under lördagen hölls Lilla Teaterns årsmöte och kämpaglöden hängde tjock i luften. Nu är man med i styrelsen och tillsammans ska vi baske mig se till att höja våra röster för att höras! För att kunna fortsätta med det vi alla älskar!

Valde att ta bort Kony-videon jag lade upp tidigare idag. Efter lite påläsning fick jag reda på att den inte var att lita på. Tidigare idag satt jag i en buss och tänkte på hur konstant medveten man har blivit om mycket som rör sig runt omkring en. En liten stund kändes det som en tung känlsa. Tänk var allting kändes enklare i ens yngre år, när man inte var lika medveten.

I skolan har det pratats oerhört mycket om källkritik och man tycker att man börjar ha det under kontroll. Men så märker man att så fort man släpper lite på tyglarna knäpper det en i nacken. Betyder detta att man i slutändan inte kan lita på någonting? Vilken sorglig värld vi då lever i.

På förmiddagen igår satte jag och A oss på tåget för en utflykt till den älskade Hamnen. Det stora målet var smedjans vinterproduktion, men innan dess hann det med så mycket mera än så. Första stoppet blev i nya lägenheten på Lotsgatan. Sir Reginald och Charlie Brown bjöd på grönsakspaj och prat om allt från kattuppföranden till personer som ger en magknip. Vidare gick sedan färden runt hörnet för en fika med finaste moster L och morbor CG. Vad hade jag inte kunnat ge för deras lägenhet med det låga taket, färgglada kakelugn och böcker längs med hela väggar. Samtalet med moster var mer än välbehövligt och väntat sedan flera månader tillbaka. Och till nästa gång ska det inte gå ytterligare tio månader.

Så var det sedan dags. Kurt kokar skallen hade intagit hela Lokstallarna med norska flaggor och leverpastejsmörgåsar till pausfika. Och föreställningen var så mysig som jag hade väntat mig. Lusekoftor blandades med spelande plaströr och färgglada kjolar. Charlies käre far gjorde en lysande Kurt och vi var efteråt rörande överrens om att manuset är helt fantastiskt. Efteråt kramades det så mycket med så många som är så rakt igenom varma att det kändes som att komma hem. Så när vi efter ett kort besök hos Maddepadde, faktiskt var på väg hem igen kändes det en smula ledsamt. Men idag är det bara en stor varm blobb i magen. Utflykten gjorde mig så underbart gott och kanske tar jag och äntligen planterar om krukväxterna. För skallen känns lagomt kokad och redo för nya tankar.